Så har det blivit den 3:e söndagen i advent.

Väntan.

Väntan på julen, en kristen högtid som firar födelsen av Jesus som dog för våra, människornas, synder.

Religion ser jag som komplicerat.

Med en Gud, eller flera, bakom sig anser vissa att de är mer värda än andra. Anser att de har rätt att tvinga eller döma andra till döden. Allra helst de olik-troende och därmed ofrälse. Många tror också att tro går att mäta och att de själva är de mest rätt-troende och att de därmed har rätten att se ner på andra och behandla dem illa.

Många illdåd görs i olika gudars namn. Och har gjort i alla tider.

Men gemensamt för flesta religioner är ju vissa förhållningsregler för hur vi ska bemöta vår nästa, att vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade.

En tro på något större än sig själv kan ge ett syfte och erbjuda en mening med livet. En tro kan erbjuda tröst i mörkret, finnas där när ensamheten känns övermäktig och stärka en när en känner sig svag. En religion med dess skrifter kan finnas med på ens resa genom livet och erbjuda goda råd längs vägen. Göra det svåra lättare. Förklara sådant som inte har någon logisk förklaring.

Få religioner uppmanar till krig. De flesta religioner uppmanar till fred.

Jag tänker ofta på hur jag hade önskat att vi människor kunde finna ett sätt att stå upp för oss själva utan att behöva skada andra.

Önskan är fri.

I denna mörka vintertid.

Frid på jorden.

 

De där stunderna som betyder så där himla mycket för de flesta av oss. När vi sitter med familj, som även är vänner, och har roligt, gärna med ett tema.

Vi hade en temakväll för runt ett år sedan. Vissa tyckte att det var orättvist att de inte kunde vara med på den första omgången så vi fick anordna en till; GT-provning!

Just de här lapparna har flyttats runt i hela lägenheten, har inte förmått mig att förpassa dem till soporna, för att de symboliserar ett minne som jag inte vill glömma. Och de kan ju vara kul att ha inför kommande smakprovningar. Vem vet? (Och ja, jag råkar även ha ett kontrollbehov och har ibland svårt att släppa taget om saker och ting)

Sammanfattat från Wikipedia: Gin är en destillerad spritdryck smaksatt med enbär som framförallt produceras i England. Används främst till drinkar som gin och tonic och Dry Martini. Nederländska genever från latinska juniperus – ensläktet som enbusken tillhör. Tonic water innehåller normalt sett vatten, kinin och andra smakämnen. Grape tonic innehåller dessutom grapefruktsjuice eller grapefruktessens. Kinin C₂₀H₂₄N₂O₂ är ett ämne använt vid behandling av malaria och har även en muskelavslappnande effekt. Ämnet utvinns ur barken från kinaträdet.

Cancer med tillhörande blodbrist, lågt immunförsvar, tuffa läkemedelsbehandlingar, fatigue och allt vad det innebär har ju inte hänt mig personligen. Men garanterat har det drabbat mig, på en högst personlig nivå. Att leva med en person som inte mår bra har påverkat mig otroligt mycket. Har flera gånger funderat på om jag också behöver söka läkarvård för att jag inte mår bra. Vad är det för fel på mig, varför mår inte jag bra?

Vi har varit isolerade. Av olika skäl. Behandlingen gör att immunförsvaret är kraftigt försämrat. Energin har varit närmast obefintlig. Vill inte ta emot besök. Orkar inte städa på grund av den psykiska barriären och den fysiska tröttheten. Vill inte släppa in till ett smutsigt hem. Men orkar ju heller inte umgås på grund av hjärntrötthet. Orkar inte ta sig hemifrån, återigen av samma anledningar.

Därför har de tillfällena som vi har bjudit in och/eller orkat ta oss iväg betytt så oerhört mycket. Det är inte det att vi vill isolera oss, att vi inte tycker om er längre eller inte vill ses. Det är något helt annat. Något som bara händer. Något som tar över. Vi har dragit oss tillbaka för att slicka våra sår, ställa om vardagen och anpassa oss så gott det går till omständigheter som vi inte rår över och som vi inte önskar skulle drabba någon. Men som drabbar många.

Vi vet inte hur det kommer att gå med allt. Med stor sannolikhet kommer den här resan att förändra mycket, förändra oss. Förmodligen är vi oss inte lika när resan är över. Förmodligen har ni varit på helt egna resor under tiden. Det blir som att förnya vänskapen på nytt, vi har återigen nya äventyr att dela med oss av – olika historier att berätta.

Även om vi inte hör av oss, även om vi inte hör av er – vi förstår att sjukdom är laddat och svårt att hantera – ha vetskapen att vi håller er i våra hjärtan tills vi ses igen. Det är mycket vi har missat, det går aldrig att ta igen. På samma sätt finns det inget som kan ta ifrån oss den erfarenhet som vi har fått av att gå igenom det vi gör nu. Det väcker verkligen tankar om vad som verkligen är viktigt här i livet. Att ha människor runt sig som inte inte dömer  utan som höjer varandra istället för sänker. Människor som hjälps åt och förstår att allt inte går att förstå. Vissa saker måste bara accepteras. Vissa saker kan förändras, andra inte.

Gin och tonic är i sig är inte viktigt men att träffa familj och vänner är det. Och om det råkar smyga in sig ett par gin och tonics så får det vara helt ok. Skål för det, skriver jag och tar ett glas vatten!

Varning för långt halvfackligt inlägg!

Igår hade vi stor-APT med jobbet. Jag hade erbjudit sektionscheferna att jag kunde komma och prata lite om vad det innebär att vara skyddsombud och arbetsplatsombud på jobbet, eftersom det behövs fler arbetsgrupper representerade i LOSAM. Och för att prata om det måste jag även prata om facket. Och eftersom personlig assistans är en stor grupp av människor som inte ryms alla på en gång så var vi uppdelade i två sittningar – en fullsatt grupp på förmiddagen och en liten grupp som satt längst bak på eftermiddagen.

Att prata om facket är laddat. Att jag fick göra det på arbetsgivarens tid kändes om möjligt ändå mer laddat. Folk hade ju inte själva valt att komma och lyssna.

Jag hade sovit dåligt av nervositet under natten och hade en sådan olustig känsla i hela mitt väsen igår. Vet inte varför.

Trots att jag vet precis vad uppdragen innebär visste jag inte riktigt i vilken ände jag skulle börja så jag började kring ämnet jag varit inbjuden att prata om senaste APT:t. LOSAM – Lokal Samverkan, ett forum för oss medarbetare att ha dialog med sektionscheferna, reda ut ett och annat, komma överens om vi har tur, få kännedom om förändringar i första hand, diskutera lösningar tillsammans. Det är väldigt givande men eftersom det är facket som förhandlat fram den här samverkan så ingår det i arbetsplatsombudets fackliga uppdrag att medverka och vi är tyvärr inte särskilt många.

Första sittningen var fullsatt. Och alla knäpptysta. Tittar uppfordrande. Efter skandalen för några år sedan fick Kommunal ett rejält medlemstapp. Jag vet ju det. Kommunals förtroende är fortfarande allvarligt skadat.

Och trots att jag vet exakt vad uppdragen innebär så blev jag så nervös att jag glömde vad jag skulle säga. Hade ju tagit fusklapp med mig ifall jag skulle få black-out, men grejen med blackouten var att jag inte klarade av att läsa. Olustig känsla i kroppen, darrande ben, ostadig röst, andades ljudligt i mikrofonen flera gången, lyckades inte hålla den rätt, kom av mig, tappade tråden. Pinsamt.

Nej, det där kunde jag gjort bättre. Inför nästa anförande gjorde jag istället upp en liten tankekarta för att se om det skulle kunna hjälpa mig.

Den andra sittningen skulle jag inte bara komma dit och prata utan vara med under dagordningen/programmet, som tillsvidareanställd personlig assistent i Ljungby kommun.

När en kommer först in i en lokal väljer man ju att sätta sig så där neutralt, nära dörren inte längst bak men ändå rätt så långt ner i rummet. Jag och min kollega som kom efter de första ville skapa en härlig tillsammans-känsla och satte oss med de först anlända. Efter hand som folk kom valde de flesta att sätta sig något längre fram men intill väggarna och till slut är det även fullt längst ner i rummet. Avstånd. Avståndstagande. Reserverade. Vissa av deltagarna kände jag igen som medlemmar i Kommunal. Kollegor och föreningskollegor, tryggt kan en tro. Men det hjälpte inte, samma sak – Black out.

Kändes som att jag försvarade något som inte går att försvara. Men jag är ju stolt över att vara med i facket! Jag stolt över att jag inte övergav skutan när den höll på att sjunka och stolt över att den är på väg på rätt kurs igen. Försöker lappa och laga skadorna så att den inte ska läcka igen. Jag försvarar inte de uppe i toppen som blev fartblinda och gjorde alla möjliga fel med medlemmarnas pengar, mina och mina föreningskollegors pengar. Jag försvarar inte dem, utan jag försvarar saken. Det finns lagar och regler kring arbetsmiljön i Sverige, de behöver vi påminna både arbetsgivare och arbetare om. Vi hjälper till att skapa en god arbetsmiljö, hjälper de som har hamnat i klistret eller i tvist med arbetsgivaren, ser till att arbetsgivaren förser arbetstagaren med sådant som den har laglig rätt till och förhandlar gärna om vi kan så att den får lite extra. Jag står bakom värdegrunden, Allas lika värde. Det finaste jag vet är solidaritet.

Hur som helst när jag skulle sova igår kväll hade jag svårt att komma till ro för jag var så arg på mig själv att jag inte presterade bättre. Så idag på morgonen när jag höll på att vakna kom jag på mig själv att göra om vissa bitar i mitt anförande.

Typ: Ja, dem i Kommunaltoppen gjorde fel med våra, medlemmarnas, pengar. Men det var ju dem som gjorde fel, inte jag – inte vi. Att gå ur facket i det läget är ungefär lika ologiskt som jag tycker det är att sexvägra. Varför ska jag straffa mig själv för att någon annan varit dum? Helt obegripligt. Jag är förresten heterosexuell, bor i villa med min man Mattias och katten Felix. Vi har varit gifta i 1 år och 3 månader men tillsammans i över 6,5 år. Trots att ingen av oss sexvägrar så har vi inte fått några barn, så kan det bli. Sån’t är livet.

”Det kostar bara en massa pengar, det är dyrt att vara med i facket och man får ingenting tillbaka. Facket gör ingenting. Jag får ingen hjälp. Facket sitter i arbetsgivarens knä och springer chefens ärenden”

Att vara med i Facket är som vilken försäkring som helst, en försäkring för mitt arbetsliv. Jag försäkrar ju mitt hus och min bil. Jag betalar den och om något händer så får jag hjälp – händer inget så får jag inget men är ju bara tacksam för det i så fall. Dock finner jag det mer prisvärt att vara med i facket än vilken annan försäkring som helst. I medlemskapet i Kommunal ingår hemförsäkring och reseförsäkring, ett jobbsökarverktyg som kallas Trampolin samt en massa förmånliga priser i samband med att visa medlemskortet i olika butiker. En prövoperiod hade vi dessutom tre timmars kostnadsfri juridisk rådgivning, den använde min man och jag till att upprätta testamenten. Dessutom bjuds vi in till familjedag, 1:a majfirande, medlemsmöten, nomineringsmöten och årsmöten för information, utbildningar, mat/fika – den demokratiska processen är öppen. Väljer vi att bli aktiva i olika uppdrag så får vi mer utbildning och mer stöttning. Vi utvecklas – vi blir bättre kollegor, medarbetare och medmänniskor, för att vi får se och förstå saker i ett större perspektiv. Jag har nyligen blivit sektionsföreträdare – vi är inga tankeläsare. Ni måste säga till när ni behöver hjälp, ni behöver bjuda in oss på olika träffar – särskilt om ni tillhör dem som inte kommer när vi bjuder in er.

”Behöver ju inte vara med facket, får ju löneförhöjning ändå”

Ja, det är ju helt sant. Ni icke-medlemmar åker på en lyxig räkmacka. Vi medlemmar betalar solidariskt och ni icke-medlemmar roffar åt er. Anledningen till att ni också får löneökning är för att arbetsgivaren inte har rätt att diskriminera någon. Men missta er inte – om det inte vore för att facket fanns så skulle arbetsgivaren inte ha en enda anledning att höja lönen för någon, vi hade haft 12 timmars arbetsdag istället för 8 och vi hade garanterat inte haft varken betald semester eller pension. Om inte facket fanns hade det inte funnits några arbetsmiljölagar över huvud taget och vi arbetare skulle få gå till arbetsgivaren med mössan i hand och tigga om arbete varje tidig morgon, dag efter dag, 7 dagar i veckan. Fundera över det en stund.

Det är vi som är ute på arbetsplatsen som är proffs på vår arbetsplats. Vi kanske inte alltid är överens med våra kollegor heller men då måste vi ju kunna kommunicera kring det. Vi bor i ett demokratiskt land så det borde rimligtvis vara majoriteten som avgör ett beslut. Så vida det inte går emot lagar och regler givetvis.

 

Som arbetsplatsombud har du dina kollegors förtroende att vara länken mellan arbetsgruppen facket och sektionschefen. För att bli arbetsplatsombud måste du vara med i facket, bli vald endast av medlemmar och företräder/hjälper endast medlemmarna. Du får utbildning av facket för att kunna utföra ditt uppdrag som fokuserar på arbetsrätt. Vilka rättigheter har vi på jobbet gällande exempelvis tjänstgöringsgraden, anställningsvillkoren, arbetstiderna och schemat?

Som skyddsombud har du dina kollegors förtroende att vara länken mellan arbetsgruppen, chefen och facket i frågor som rör arbetsmiljön – både den fysiska och psykosociala. Ett uppdrag som mycket väl kan gå in i ärenden som är direkt kopplade till måendet kring arbetsrätten och arbetsplatsombudets frågor men skyddsombudets uppdrag rör främst hur vi förebygger skador/sjukdom på jobbet. Behövs skyddsutrustning, hjälpmedel, handledning/spetskompetens för att utföra ett säkert arbete på arbetsplatsen? Om en incident inte kunnat förebyggas hjälper vi till att skriva arbetsskadeanmälan och tillbudsrapporter. Skyddsombudet blir valt av alla och företräder/hjälper alla i arbetsgruppen. Får utbildning både av facket och arbetsgivaren. Vid förändringar på arbetsplatsen ska skyddsombudet alltid få veta först och vara med och skriva risk- och konsekvensanalyser. Skyddsombudet ska också vara med under skyddsronder på arbetsplatsen.

När arbetsgruppen valt sitt ombud måste även sektionsstyrelsen välja ombudet för att uppdraget ska vara officiellt och utbildningar påbörjas.

Om en arbetsgrupp är smart väljer den ett AO och ett SO som sedan är ersättare för varandra, på det viset är en grupp inte lika sårbar om någon av dem blir sjukskriven eller byter arbetsplats. Är man en stor grupp är det ännu smartare att välja två ordinarie ombud och två suppleanter, då är det fyra personer som hjälps åt att skapa en tryggare arbetplats.

En icke-facklig kan bli utsedd till skyddsombud av sin arbetsgrupp och chef men får då ingen som helst utbildning eller stöd av facket för sitt uppdrag.

Ett ombud väljs på 3 år. Om gruppen inte längre känner förtroende för sitt nuvarande ombud är det en god idé att utse ett annat ombud när mandatperioden är slut. Först ska man som medlem/medarbetare vända sig till sitt AO/SO men om det är frånvarande eller inte har ditt förtroende är du välkommen att vända dig till din sektion. Har din sektion inte tid för dig? Sektionstiden styrs av hur många medlemmar vi är så om du vill att vi ska ha mer tid så var med i arbetet att rekrytera fler medlemmar men välj framför allt ombud som går att lita på. Tillsammans är vi starka!

I Sverige lever vi som om vi hade 4 jordklot. Vilket vi säkert alla förstår att vi inte har tillgång till, alltså är det inte hållbart.

Vi behöver göra förändringar. Förändringar behöver inte vara något dåligt. Att ha mindre saker, till exempel, kan betyda att ha mer kvalité.

Ju mer pengar vi har desto mer shoppar vi, ju mer vi shoppar desto fler prylar har vi, ju fler prylar vi har desto mer stressade verkar vi bli, hur ska man hinna med allt? Vi försummar varandra för att hinna med våra prylar.

Ångest, depression, utbrändhet är en verklighet för många. Vi kan inte blunda för det. De flesta som råkar ut för detta, enligt min uppfattning, saknar inte prylar. De saknar vänner, människor som har tid för dem, som tycker om dem och behöver dem. Andra saknar tid. Tiden räcker inte till allt man vill. En tror att en inte har något val, allt rusar på men visst har de allra flesta av oss ett val, till och med flera val – det finns ju så mycket möjligheter och en vill ju inte missa något. En blir stressad.

Det finns en annan typ av stress också, den som kommer av att man faktiskt inte har något val, man sitter fast i en situation som en inte kan ta sig ur. Det är så det känns. Kanske är det verklighet. Kanske inte. Kanske går det att göra något åt?

Det finns så många scenarier att jag inte kan lista alla. Du som läser känner säkert många olika människor i olika situationer som inte mår bra av olika anledningar. Du kanske är en av dem. Med stor sannolikhet är du det.

Det är något dåligt med att må bra. Det är provokativt för de som mår dåligt. Det är kollektivt rätt att må dåligt. Så det är ju egentligen rätt bra att må dåligt. Så vi mår kanske rätt bra i vår ”dålighet” trots allt, för att vi passar in.

Men vi mår ju ändå dåligt så det känns ju inte helt bra. Tyvärr. Det brukar hjälpa om vi shoppar lite eller tröstäter eller vilket belöningssystem vi nu använder för att inbilla oss att vi mår lite bättre för en stund. Efteråt kommer skulden. Pengarna skulle kanske egentligen gått till något annat, något bättre. Också mår vi dåligt igen. Repeterar. Också går det runt. Finns det inget annat sätt?

Vad är meningen med livet?

Vill vi bryta den onda cirkeln eller är vi bekväma att springa i ett evighetshjul där vi aldrig kommer någon vart?

Vad är det vi behöver göra för att det vi inte är nöjda med ska förändras?

Vad mår vi bra av? Vad är det vi önskar att vi gjorde när vi inte gör det?

De flesta önskar att de träffar sin familj lite oftare men man måste jobba och allt det där som samhället säger att vi måste göra för att vara en bra samhällsmedborgare. För vi måste ju ha allt det där man måste ha för att vara någon, för att räknas. Största skälet till att vi arbetar är att tjäna pengar. Pengar som vi betalar våra räkningar med. Och räkningarna kommer, det tillhör vardagen, vi måste ju leva. Ha någonstans att sova och vi måste äta. Och sedan är det ju där andra som samhället också säger att vi måste göra, vad vi måste göra för att vara någon, för att räknas. Om man inte har det alla har så är en mindre värd. Om en inte har råd att äga och göra det som alla andra har råd till så är en fattig och det är dåligt. Det vet ju alla. Nåväl, nästan alla.

Men om det är så bra att må dåligt så kanske det egentligen är dåligt att ha det för bra. Därmed inte sagt att det är bra att vara fattig, för att vara fattig betyder att man inte har råd med tak över huvudet och mat i magen. Och att man inte har människor runt sig som en älskar och älskar en tillbaka. Men allt annat är egentligen överflöd.

Under hela maj och juni har solen lyst starkt med sin närvaro! För det mesta härligt med ljuset och värmen. Det är nu juli, inte en droppe regn så långt ögat kan nå. Konsekvens, grundvattnet är lågt och många bönder tvingas nödslakta sina djur för att det finns inget foder…

Det har varit Almedalsveckan. Jag har inte engagerat mig särskilt mycket men har fått med mig att rasister/nazister har spridit sin dynga och skrämt bort olika människor från att delta. Och de har gett sig på kvinnor. De har hatat och hotat. Vad jag önskar att dessa rädda människor kunde få hjälp så att de inte fysiskt behövde ge sig på andra för att hävda sig själva.

Också har Sverige spelat i VM och gjort riktigt bra ifrån sig, tyvärr var England bättre än det svenska landslaget i lördags så då tog VM-resan slut. Även i det här forumet visade rasismen sin fula nuna. Att det ska vara så svårt att skilja på sak och person. Man kan göra fel i sak utan att vara fel som person. Ändå är det person man ger sig på. Utan en tanke på att en själv inte heller är felfri och också kan göra misstag. Men det jag funderar på främst är om de som sitter framför tv-rutan och skriker skulle ha spelat bättre själva… Högst tveksamt.

Det närmar sig riksdagsval i Sverige. I sommarvärmen blåser det kalla vindar. Vår välfärd är hotad och det är inte av invandrarna. Utlandsfödda har räddat vår välfärd. I takt med att vi bränner ut personal efter personal så är det nysvenskarna som kommer till undsättning och håller hjulet rullande. Ändå vill politiska partier stänga dörrarna och vissa till och med skicka tillbaka individer som redan kommit in och är en del av vårt samhälle. Samma partier vill inskränka kvinnors rättigheter och bestämmanderätten över våra egna kroppar. Vi ska inte jobba och tjäna pengar utan vi ska vara i beroendeställning till mannen. Tänk den som inte vill leva med en man. Tänk den man som vill leva med en man. Tänk om en inte vill definiera sig som varken man eller kvinna. Ska inte var och en bara få välja själv? Det tycker jag.

Jag tycker också att vi ska ha rätt att engagera oss fackligt, det tycker inte de blå partierna.

De allra flesta av oss vill ha högre lön, semester och rätt till en god arbetsmiljö. Det är sådant som människor före oss har kämpat hårt för, till och med dött för.

En arbetsgivare får inte betala under minimilönen, är skyldig att ge ett schema, måste se till att arbetsmiljön är god samt fördela lönen över hela året så att vi kan få minst tre veckor sammanhängande betald semester på sommaren.

Vad tror folk skulle hända om inte de fackliga organisationerna fanns? Varför tror folk att man inte behöver vara med i facket? Tror folk på fullaste allvar att arbetsgivarna skulle bry sig om varken det ena eller det andra om vi inte organiserade oss?

Jag är kvinna och jag jobbar inom vården, ett låglöneyrke – men jag tycker ju att mitt jobb är viktigt och givande så jag behöver väl knappast högre lön, jag har ju mitt jobb, det räcker väl?

Jag har också en nära anhörig med en allvarlig sjukdom som krävt starka mediciner och dyr medicinsk utrustning och jag har flera i min närhet som inte klarar av att jobba inom ramen för normal arbetstid och arbetsförhållande. Människor som jag älskar och som jag vill ska få leva gott trots att de inte kan prestera så som borgerliga partier och i synnerhet Sverigedemokraterna förväntar sig av sina medborgare i deras Sverige.

Det är väl ingen som missat att Sverigedemokraterna är här för att ta makten? Utifrån alla grodor och utspel så verkar deras planer gå ut på att bli demokratiskt valda för att väl på toppen avskaffa demokratin och göra en utrensning så att det bara finns svenskar kvar.

Vilka är de ens, svenskarna? Enligt vilka kriterier får man ens fram det svaret? Som självständig kvinna som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna skulle jag tro att jag inte förtjänar vara svensk, så jag åker säkert ut jag också (eller hur nu utrensningen kommer att gå till…). Eller kan jag kanske assimileras?

Finns ju så mycket som rör sig i huvudet så här års, dels lönen på jobbet, dels trädgården men också husprojekt, semester, muskelproblematik jag möter i mitt egna lilla företag men också en undran varför jag inte mår bättre själv och orkar mer trots att jag är helt frisk, äter bra, rör på mig varje dag och faktiskt sover bättre nu än tidigare.

Också är det valår.

Usch.

Finns inget parti som jag känner att jag sympatiserar med fullt ut. Och allt är så komplicerat.

Kan inte alla bara vilja andra människor väl och hjälpa till? Om inte med sin närhet och personliga engagemang så kanske finansiellt?

Det är klart att jag säkert kan göra ännu mer för mina medmänniskor med alla möjliga medel men ibland ifrågasätter jag “varför skulle jag när inte alla drar sitt strå till stacken ändå?” Snarare upplever jag att man drar sitt strå från stacken, och det är synd. Jag gör så gott jag kan för att hjälpa familj och vänner men också människor i lilla staden, i övriga landet och på andra sidan jorden som jag inte känner.

Jag tror att vi skulle må bättre av att hjälpas åt nämligen, finna mer värde och övervinna många rädslor. Tillsammans.

 

 

Ursäkta det långa uppehållet mellan förra inlägget och detta men eftersom jag försöker att inte sitta så mycket vid datorn så blev min blogg tyvärr bortprioriterad.

Idag har jag i alla fall haft förmånen att få gå på en väldigt intressant föreläsning och eftersom jag ändå behövde renskriva minnesanteckningarna från den så passar jag på att dela med mig via bloggen.

Anledningen till att jag väljer att dela med mig av minnesanteckningarna är för att det för mig var väldigt meningsfullt att få en påminnelse om varför det är viktigt att träna. Hoppas att du också känner extra motivation efter att du läst anteckningarna. Dags att hjärngympa!

 

Föreläsning 2018-04-12 HVC 50 år.

Anders Hansen, specialistläkare i psykiatri.

Författare till boken ”Hjärnstark; hur motion och träning stärker din hjärna.”

Bra kondition ger bra koncentration.

Fysisk aktivitet kan hjälpa mot depression. Vid mild till medel depression kan den fysiska aktiviteten till och med vara mer verkningsfull än antidepressiva läkemedel. Antidepressiv träningsdos är högpulsträning i 45 minuter 3 dagar i veckan under minst 5-6 veckor för att märka resultat. Vid djup depression är fysisk aktivitet ett bra komplement till läkemedel.

Under stress producerar kroppen cortisol för att antingen kunna fly eller fäkta. Då vi idag stressar utan att varken fly eller fäkta fysiskt så ökar cortisolhalten i kroppen successivt för varje stresstillfälle. Motion sänker cortisolhalten och regelbunden träning lär kroppen att inte reagera lika starkt på stress. ”Either you run the day or the day runs you”

Vid fysisk aktivitet tillförs 20 % mer blod till hjärnan vilket också ökar syretillförseln, precis som till kroppens andra muskler. Fysisk aktivitet gör även så att ett naturligt ”mirakelmedel” kan bildas och frisläppas i hjärnan och göra den starkare och bättre över tid. BDNF som ämnet förkortat heter kan inte framställas på något annat sätt än i hjärnan och under fysisk aktivitet.

Varför fungerar hjärnan bättre av fysisk aktivitet?

Den tekniska utvecklingen har kommit längre än evolutionen. Våra kroppar är fortfarande skapade till att vara jägare och samlare som gick 15-17’000 steg per dag. Under tiden som de flesta av människorna var jordbrukare beräknas man ha gått 18’000 steg per dag. Idag går vi i genomsnitt 5-6’000 steg per dag.

Men, om det nu är så bra för hjärnan att vi rör på oss; varför älskar vi det inte?

Av naturen är vi lata för att spara kalorier. Kroppen är fortfarande är inställd på att proteiner och kalorier är svåra att jaga och samla, något vi inte behöver göra idag.

I en tid när träning förknippas med sport/idrott/maraton och andra trender som man helt enkelt inte vill vara en del av, hur ska man då förhålla sig? Tänk på vad som är träningens egentliga innebörd; Återgång till den livsstil som vi är utvecklade för.

Optimal träningsdos ur hjärnsynpunkt; Hjärndosen

• Allt räknas
• För maximal effekt
  • Spring 45 minuter 3 gånger i veckan
    • Ganska högt tempo, 70% av maxpuls
    • Ska bli andfådd
  • Cykla, simma, tennis eller kampsport
    • Intensiteten räknas
  • Styrketräning tycks utifrån vad vi vet idag inte ge samma effekt på hjärnan men är ett bra komplement till konditionsträning om man tycker det är roligt och givande.

Tips till de som är så stressade att de känner att de skulle behöva ta från sovtiden för att hinna med att träna, gör inte det, se hellre över livsstilen och förändra den.

 

 

https://se.depositphotos.com/51750365/stock-photo-fun-brain-on-treadmill.html

Är det någon mer som känner sig fullkomligt ur balans när vi precis ställt fram/bak klockan?

Vintertid/sommartid. Det var säkert med välmening men vilket märkligt påhitt!

På Facebook finns det en bild som cirkulerar: Med en indian som säger ”Det är bara en vit man som kommer på att klippa av täcket 30 cm på ena sidan för att sy dit på andra sidan och sedan kallar täcket längre.”

Vissa menar att sommartiden är bättre att behålla för att det blir en timme ljusare på kvällen. Ja, kanske om man mäter i tid efter jobbet/skola, främst om du jobbar 7-16 vill säga.

För det är ju faktiskt så att antalet ljusa timmar per dygn är lika många oavsett. Är de efter 7-16 mer värda? Kanske det.

Är det så att vi lever i en morgontrött värld som är uppe längre om kvällarna/nätterna?

Har det blivit så för att vi har elektriskt ljus? Hur skulle vi gjort annars? Eldat brasa och tänt ljus, men synen vore ändå kraftigt begränsad och ansträngd?

Jag är själv morgontrött och kvällspigg. Sitter mycket vid datorn flera timmar efter solen gått ner, bara för att jag kan.

Önskar ibland att jag skulle kunna leva efter dagsljuset. Men även om jag skulle lyckas ställa om mig själv så skulle det inte fungera som samhället ser ut idag. Och jag strävar inte efter att gå bakåt i utvecklingen, det är inte det. Jag vill bara må bra och hitta balans.

Tror på något vis att det skulle underlätta om man tillät sig att ta det mycket lugnare och sova mer under det mörkaste halvåret. Naturen och djuren går i dvala, och jag tror att vi människor skulle må bättre av att göra nästan detsamma. Men jobb, skola och aktiviteter tutar på precis som vanligt. Det är ju bara så. Eftersom vi tillåter det.

Och under sommaren skulle man unna sig att vara ledig mer.  Är det ens möjligt i samhället vi har idag?

Det skulle krävas en stor omställning. Det skulle bli fler arbetstillfällen och mer delat ansvar. Det skulle inte vara så ”tungt” att gå till jobbet. Kanske, beror ju på vilken inställning man har till sitt jobb.

Men det finns tyvärr en baksida som med allting annat, vi skulle behöva bli bättre på att samarbeta och att ta hand om varandra. Och vi skulle tjäna mindre pengar såklart.

Pengar… Verkar vara den enda vinsten som räknas idag. Och det är inte så konstigt, för om du inte klarar av att göra allt själv så behöver du pengar för att betala andra för att göra det du inte kan, och för vissa handlar det om att de inte hinner, för att de måste jobba för att tjäna mer pengar. Ja, och så går det runt.

Tid med familj, vänner och hälsa glöms bort. Så vad ligger i ordet hälsa? För mig är det att befinna sig i naturen, jorda sig, odla och tillreda sin egen mat, utan gifter, röra på sig, vila, träffa människor som får en att må bra, skratta – helt enkelt göra sådant som man mår bra utav. Jag kan bli mycket bättre på allt detta. Men jag känner mig lite motarbetad, finns så mycket som behövs göras.

”Ett arbete skulle utföras och Alla trodde att Någon skulle göra det.
Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.
Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.
Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.
Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!”

I det ekonomiska system vi har idag kommer pengar aldrig att ta slut, förutom när systemet kraschar eftersom ingenting varar för evigt. Det finns en tid för allt.

Och sedan tar tiden slut.

Ta hand om dig, och din tid.

.

Jag har just medverkat i en livesänd global konferens för fred #CallForPeace med bland andra Bernie Sanders, Christine Anh, Jenny Town och Raed Jarrar som huvudtalare.

Världen är en turbulent plats med en maktgalen och krigshungrig clown som styr ett av världens största länder. Bara tanken på att denna person ansågs vara det minst sämsta valet till att styra är skrämmande. Det är inte konferensen som uttryckte detta. Det är mina åsikter.

Det som konferensen tog upp är inget nytt. Vi måste visa i vilken värld vi vill leva. Vill vi leva i krig och misär där endast de rikaste kommer att överleva för att liv kommer att vara till salu i ännu större utsträckning än det redan är? Vill vi leva i en verklighet där vi armbågar oss fram, klättrandes över lik och orättvisa bara för att själva slippa dö (återigen än mer än idag)? Eller vill vi leva i fred och hjälpas åt?

Solidaritet.

Jag är fackligt engagerad. I vissa länder skulle jag torteras, fängslas och dö för det, min familj skulle också få lida för det. Torteras för att jag höjer rösten och säger ifrån när något inte står rätt till på arbetsplatsen, fängslas för att jag vill ha en bra arbetsmiljö och dö för att jag kräver skäligt betalt. Kanske inte i den ordningen, men ändå. Som tur är har vi i det hänseendet kommit långt i Sverige idag, vi har demokrati. Men allt fler lämnar facket. ”Facket gör ju ändå ingenting för mig och det är dyrt”. Så alla ni som tycker att det är för dyrt att vara med i en fackförening; Ni vill alltså inte längre ha löneökning varje år? Ni vill inte ha rätt till en schysst arbetsmiljö med olika redskap och hjälpmedel för att minska den skadliga belastningen på er arbetsplats? Ni vill heller inte ha 8 timmars arbetsdag istället för 12 och vill såklart gärna gå tillbaka till att behöva gå till jobbet 6 dagar av 7? Ni tycker också att det är överskattat med 20 dagars semester per år? Allt det jag har radat upp är fackliga segrar och då har jag inte ens nämnt A-kassan ännu. A-kassan skapades på den tiden när arbetstagarna gick med mössan i hand till fabriken och hoppades att det ska skulle finnas jobb till just dem idag, detta gjordes alla dagar i veckan utom möjligtvis söndagen beroende på om fabriken var öppen eller inte. A-kassan kom till för att man inte skulle behöva sälja sig för hur låg lön som helst, för givetvis anlitar arbetsgivaren den som tar minst betalt, det vet vi ju. Precis som vi söker att betala lägsta möjliga pris när vi går och handlar, utan en tanke på det verkliga priset och vem som har dragit nitlotten att betala det. Så länge det inte är vi som betalar dyrt är vi nöjda för vi vill ju ha råd till det där lilla extra också, såklart. Utan en tanke på att man ska behandla andra som man själv önskar bli behandlad.

Och vårdjobbet var inte betalt alls, det var upp till var och en att vårda sina anhöriga, det var bara på sjukhusen som man möjligtvis kunde få jobb inom vården.

Som kvinna var det ofint att ens ha ett jobb. Tänk att det fanns en tid när vi kvinnor förväntades finna en man att äkta och sedan vara i hans våld för resten av livet, och oavsett hur han behandlade henne var hon tvungen att stanna kvar – det där är något vi än idag jobbar på att få bort. Ingen ska behöva leva i rädsla för sitt och sina barns liv (oavsett kön, kultur eller religion). Om han gick bort eller lämnade henne hade hon ingenting att leva på, det enda som fanns kvar var skam och hungriga magar.

Kvinnors arbeten värderas fortfarande lägre än mäns, åtminstone lönemässigt. Vågar jag påstå att det speglar samhällets syn att kvinnor över lag värderas lägre än män? Kanske inte politiskt korrekt att säga så men det finns ju en anledning till att MeeToo existerar överhuvudtaget. Och jag tror inte att det är något som enbart män skapar, även kvinnor bär ansvar för denna samhällssyn. Det är ju därifrån vi kommer. Och det är ju detta vi vill lämna bakom oss, eller hur?

Jag vill ha en framtid där vi hjälps åt, där vi tar till vara varandras starka och goda sidor. En framtid där vi alla är lika mycket värda och där var och en får bidra till ett bättre samhälle efter bästa förmåga. Jag ser framför mig att alla barn går i skola, att de äldre får vila med värdighet efter sitt arbetsliv, där alla får känna sig behövda, där vi alla går och lägger oss med tak över huvudet, mat i magen och har tillgång till rent vatten. Jag tänker mig en tid där biologisk mångfald och jordklotet inte blir förgiftade på grund av girighet och att vi varken på arbetstid eller fritid utsätts för skada av någon eller något. Jag önskar en framtid där vi har tid att ta hand om det vi har, där vi delar kunskap och tid med varandra, kan vara utvilade, slipper stress och där vi kan känna glädje med varandra.

Det kanske är en utopi, javisst. Men man ska ju sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Redan där har man bättre utsikt än här nere vid trädstammarna och sandlådorna.

Peace, out!

Det var riktigt kul att se gensvaret på Facebook över min blogg!

Jag vet inte hur ofta det är lagom att skriva i bloggen men antar att inspiration är en god förutsättning för intressant innehåll, så det kommer säkert att variera hur ofta den uppdateras.

Här kommer i alla fall lite av dagens tankar.

Vissa dagar är jag verkligen seg, vill skjuta upp allting till sen. Problemet med att skjuta upp allting till sen brukar bli att det blir bråttom och att jag kommer för sent, tidsoptimist som jag är. Dessutom är det många saker som inte ens blir gjorda. Inte för att världen går under av det, absolut inte, månen snurrar sina varv runt jorden ändå. Men det är som att besvikelsen över att inte orka faktiskt gör att energin att ta tag i allt sen också försvinner. Det är för mycket som samlats på hög. Vad händer om inte det blir gjort? Fortfarande ingenting. Mer än att tiden går och inget blir gjort. Vad känner jag kring det då? Ja, stress och ledsamhet. Varför då? För att jag undrar vad som egentligen är meningen med livet, man kan låta bli att göra hur mycket som helst och livet passerar ändå. Lika bra att passa på att ha roligt och att må bra. Inte så lätt när man känner att det vimlar runt en massa måsten. Måsten som jag själv har skapat, som jag själv har valt, på något vis. Om än omedvetet. Hamsterhjul.

Vissa dagar stiger jag upp kl. 5,45 för att träna Body Pump kl. 6,30. Dricker ett glas varmt vatten och äter ett halvt äpple innan jag går.  Är verkligen ingen morgonmänniska egentligen men går upp så tidigt och tränar bara för att ha träningen avklarad. Efteråt brukar jag gå hem, äta frukost och sedan röja. Har jag tur kan jag slita mig från plockandet och skicka mig i duschen vid lunchtid. Jobbar ju inom vården så det är ju helt möjligt att göra så vissa dagar men varför tränar jag inte bara ett senare pass? Bra fråga. Jag kommer helt enkelt inte iväg för att jag är mitt uppe i något annat eller för trött helt enkelt. I teorin kan jag men i praktiken gör jag det inte.

Försöker leva här och nu, vill helst inte ha så mycket inbokat. Vilket ju blir konstigt eftersom här och nu i hög grad påverkar framtiden. Och man måste planera för att aktivt jobba mot sina önskemål. Eller? Jag har inga svar, ingen sanning att dela med mig av. Var och en måste hitta sin egen väg och med 33 år, snart 34, så söker jag fortfarande min.

Jag har vissa milstolpar till min hjälp. Jag strävar efter ökad hälsa och rättvisa. Jag tror att allt välmående (jordens, biologiska mångfaldens, det fysiska och psykiska över hela världen) kan öka allt eftersom konsumtionen minskar.

Om vi använder vår konsumentmakt att handla schysst producerade produkter för skälig peng så behövs ingen överkonsumtion för att det ekonomiska hjulet ska snurra tillräckligt. Vi behöver offra överflödet men inte välfärden. Men vi måste hjälpas åt och samarbeta. Svårt när vi inte är överens såklart. Men vi behöver ju båda sidorna för att komma framåt. Om vi vore överens hela tiden skulle vi aldrig få någon ny infallsvinkel som i sin tur väcker ytterligare nya idéer. Och vet ni vad? Vi behöver inte göra saker och ting likadant. Vi måste bara vara överens om att acceptera våra olikheter och respektera varandra.