Så har det blivit den 3:e söndagen i advent.

Väntan.

Väntan på julen, en kristen högtid som firar födelsen av Jesus som dog för våra, människornas, synder.

Religion ser jag som komplicerat.

Med en Gud, eller flera, bakom sig anser vissa att de är mer värda än andra. Anser att de har rätt att tvinga eller döma andra till döden. Allra helst de olik-troende och därmed ofrälse. Många tror också att tro går att mäta och att de själva är de mest rätt-troende och att de därmed har rätten att se ner på andra och behandla dem illa.

Många illdåd görs i olika gudars namn. Och har gjort i alla tider.

Men gemensamt för flesta religioner är ju vissa förhållningsregler för hur vi ska bemöta vår nästa, att vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade.

En tro på något större än sig själv kan ge ett syfte och erbjuda en mening med livet. En tro kan erbjuda tröst i mörkret, finnas där när ensamheten känns övermäktig och stärka en när en känner sig svag. En religion med dess skrifter kan finnas med på ens resa genom livet och erbjuda goda råd längs vägen. Göra det svåra lättare. Förklara sådant som inte har någon logisk förklaring.

Få religioner uppmanar till krig. De flesta religioner uppmanar till fred.

Jag tänker ofta på hur jag hade önskat att vi människor kunde finna ett sätt att stå upp för oss själva utan att behöva skada andra.

Önskan är fri.

I denna mörka vintertid.

Frid på jorden.