Jag har just medverkat i en livesänd global konferens för fred #CallForPeace med bland andra Bernie Sanders, Christine Anh, Jenny Town och Raed Jarrar som huvudtalare.
Världen är en turbulent plats med en maktgalen och krigshungrig clown som styr ett av världens största länder. Bara tanken på att denna person ansågs vara det minst sämsta valet till att styra är skrämmande. Det är inte konferensen som uttryckte detta. Det är mina åsikter.
Det som konferensen tog upp är inget nytt. Vi måste visa i vilken värld vi vill leva. Vill vi leva i krig och misär där endast de rikaste kommer att överleva för att liv kommer att vara till salu i ännu större utsträckning än det redan är? Vill vi leva i en verklighet där vi armbågar oss fram, klättrandes över lik och orättvisa bara för att själva slippa dö (återigen än mer än idag)? Eller vill vi leva i fred och hjälpas åt?
Solidaritet.
Jag är fackligt engagerad. I vissa länder skulle jag torteras, fängslas och dö för det, min familj skulle också få lida för det. Torteras för att jag höjer rösten och säger ifrån när något inte står rätt till på arbetsplatsen, fängslas för att jag vill ha en bra arbetsmiljö och dö för att jag kräver skäligt betalt. Kanske inte i den ordningen, men ändå. Som tur är har vi i det hänseendet kommit långt i Sverige idag, vi har demokrati. Men allt fler lämnar facket. ”Facket gör ju ändå ingenting för mig och det är dyrt”. Så alla ni som tycker att det är för dyrt att vara med i en fackförening; Ni vill alltså inte längre ha löneökning varje år? Ni vill inte ha rätt till en schysst arbetsmiljö med olika redskap och hjälpmedel för att minska den skadliga belastningen på er arbetsplats? Ni vill heller inte ha 8 timmars arbetsdag istället för 12 och vill såklart gärna gå tillbaka till att behöva gå till jobbet 6 dagar av 7? Ni tycker också att det är överskattat med 20 dagars semester per år? Allt det jag har radat upp är fackliga segrar och då har jag inte ens nämnt A-kassan ännu. A-kassan skapades på den tiden när arbetstagarna gick med mössan i hand till fabriken och hoppades att det ska skulle finnas jobb till just dem idag, detta gjordes alla dagar i veckan utom möjligtvis söndagen beroende på om fabriken var öppen eller inte. A-kassan kom till för att man inte skulle behöva sälja sig för hur låg lön som helst, för givetvis anlitar arbetsgivaren den som tar minst betalt, det vet vi ju. Precis som vi söker att betala lägsta möjliga pris när vi går och handlar, utan en tanke på det verkliga priset och vem som har dragit nitlotten att betala det. Så länge det inte är vi som betalar dyrt är vi nöjda för vi vill ju ha råd till det där lilla extra också, såklart. Utan en tanke på att man ska behandla andra som man själv önskar bli behandlad.
Och vårdjobbet var inte betalt alls, det var upp till var och en att vårda sina anhöriga, det var bara på sjukhusen som man möjligtvis kunde få jobb inom vården.
Som kvinna var det ofint att ens ha ett jobb. Tänk att det fanns en tid när vi kvinnor förväntades finna en man att äkta och sedan vara i hans våld för resten av livet, och oavsett hur han behandlade henne var hon tvungen att stanna kvar – det där är något vi än idag jobbar på att få bort. Ingen ska behöva leva i rädsla för sitt och sina barns liv (oavsett kön, kultur eller religion). Om han gick bort eller lämnade henne hade hon ingenting att leva på, det enda som fanns kvar var skam och hungriga magar.
Kvinnors arbeten värderas fortfarande lägre än mäns, åtminstone lönemässigt. Vågar jag påstå att det speglar samhällets syn att kvinnor över lag värderas lägre än män? Kanske inte politiskt korrekt att säga så men det finns ju en anledning till att MeeToo existerar överhuvudtaget. Och jag tror inte att det är något som enbart män skapar, även kvinnor bär ansvar för denna samhällssyn. Det är ju därifrån vi kommer. Och det är ju detta vi vill lämna bakom oss, eller hur?
Jag vill ha en framtid där vi hjälps åt, där vi tar till vara varandras starka och goda sidor. En framtid där vi alla är lika mycket värda och där var och en får bidra till ett bättre samhälle efter bästa förmåga. Jag ser framför mig att alla barn går i skola, att de äldre får vila med värdighet efter sitt arbetsliv, där alla får känna sig behövda, där vi alla går och lägger oss med tak över huvudet, mat i magen och har tillgång till rent vatten. Jag tänker mig en tid där biologisk mångfald och jordklotet inte blir förgiftade på grund av girighet och att vi varken på arbetstid eller fritid utsätts för skada av någon eller något. Jag önskar en framtid där vi har tid att ta hand om det vi har, där vi delar kunskap och tid med varandra, kan vara utvilade, slipper stress och där vi kan känna glädje med varandra.
Det kanske är en utopi, javisst. Men man ska ju sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Redan där har man bättre utsikt än här nere vid trädstammarna och sandlådorna.
Peace, out!
